Vittnesmål om Ungern 1956

• E-mail

För trettio år sedan revolterade ungrarna. Under hösten har dagstidningarna bjudit sina läsare på återblickar på Ungern 1956. Men för den intresserade finns det åtskilligt mera att läsa. Gneten bad Anton Szöllösi att föreslå några av de mest fängslande titlarna i ämnet.

Gnetens lästips [1986]

Vittnesmål om Ungern 1956

Av Anton Szöllősi

Framför mig, i bibliotekets korridor, gick en ung dam. I handen hade hon en bok som hon plötsligt tappade.

Förlåt mig, sa jag till damen, medan jag tog upp den tappade boken. När jag överlämnade den, tittade jag på bokens titel: Sándor Kopácsi: Den ungerska tragedin ((Norstedts, 1979). Det gick en varm våg genom min kropp, ty bokens författare var ungrare, som jag. Jag presenterade mig för damen och sa, att jag också var ungrare, precis som om bokens författare.

Jag är just på väg att lämna tillbaka boken till biblioteket, sa damen.

Och säg, var boken intressant och spännande?

Ja, för det är en ögonvittnesskildring av en som har genomlevt händelserna.

Ja, ni vet kanske att boken är Kopácsis självbiografi. Han var Budapests polischef under 1956, revolutionens Nationalgardes vicebefälhavare. Det var János Kádár som räddade honom från att avrättas. Under rättegången erkände han sig skyldig. Han kan tacka detta ”erkännande” att han överlevde och senare kunde berätta om vad som hände i de politiska processerna, om den obarmhärtiga hämnden på ungerska revolutionens ledare.

I Imre Nagy-processen blev Kopácsi ”enbart” dömd till livstids fängelse. Under 1963 års amnesti blev han utsläppt. 1975 åkte han till Kanada där hans dotter redan bodde och under tiden hade propagerat för sin far i västlig massmedia.

I den 360-sidiga boken är det ungefär 80 sidor som behandlar händelserna under Imre Nagys process.

Kopácsis berättelse är unik, eftersom det inte finns någon annan källa att tillgå. Kopácsi vet väldigt mycket. Det är precis som om han nu plötsligt vill avslöja allt på en gång om det som censurerades bort ur pressen under Rákosi-regimen. Bokens läsare kan titta bakom kulisserna och se arbetsklassens fångar i koncentrationslägren. Kopácsi vet vad han pratar om, för han var arbetslägrens övervakare. Från början av femtiotalet var han Budapests polischef. Det som hände efter det, är historia. Den 23 oktober 1956 bröt Ungerns revolution ut. Nu gick Kopácsi över till frihetskämparnas sida. Den 5 november blev han ryssarnas fånge. Hans vidare öde är: Sashaloms ryska kasern. Efter det, sovjetambassadens källare i Budapest. Sedan till Fő utca (Huvudgatan) i Budapest. Här träffar han åter Imre Nagy och Pál Maléter. Deras rättegång den 9 juni 1958 och de efterföljande dagarna, deras domslut och avrättning. Kopácsis bok är en omskakande upplevelse ute för alla läsare.

Vidare kan jag rekommendera följande böcker: ”Vi kämpade för Ungern” (Mullsjö, 1957). Det är flyktingar som kom från Ungern 1956-57 till Sverige, som berättar om orsakerna till den ungerska revolutionen. Hur hemliga polisen arbetade i Ungern. En sexårig ungersk 1956 flicka berättar om hur hon upplevde oktoberrevolutionen i skolan. En annan flykting berättar om det ryska nederlaget vid Kiliankasernen. En annan om den holländska Röda Kors-konvojen. Till slut kan vi läsa om den sista frihetssändaren och hur folk flydde undan den ryska invasionen, till bla Sverige.

En annan intressant bok, Peter Fryer: Ungersk tragedi (Tidens förlag, 1957). Den här boken är värd speciell uppmärksamhet. Författaren blev utsänd till Budapest av Daily Worker, det Brittiska kommunistpartiets tidning. Hans troget precisa iakttagelser blev aldrig publicerade av tidningen och han själv uteslöts ur partiet. Hans bok är utan tvekan den bästa journalistiska rapporten över händelserna i Ungern 1956.

László Beke: Studentens dagbok (Stockholm, 1957). Det är troligen en ung universitetsstuderande i Budapest som är författaren. Han berättar om hur han upplevde dagarna mellan 16 oktober och l november 1956.

Paul Karlsson: Dömd på förhand (Viken, 1983). Boken handlar om ”att avslöja en skådeprocess, vad den syftar till och hur den genomförs, i avsikt att förvanska verkligheten och hindra vår klarsyn, är lika angeläget i dag som i Budapest 1957. Läsaren förs in i en fascinerande verklighet. Slutet är känt för alla. Ilona Tóth mötte sin död 28 juli 1957”.

Och till slut för dem som tycker om poesi kan jag rekommendera, Mot våldet (Bonniers, 1956). Svenska dikter publicerade med anledning av Ungern-revolten 1956, i urval av Bo Setterlind.

I Sverige har det hittills givits ut ungefär 40 böcker som handlar om ungerska revolutionen 1956.

Jag hoppas du hittar böckerna på ditt bibliotek. Jag önskar dig en trevlig lässtund och tackar för din uppmärksamhet.

 Anton Szöllősi kom från Ungern till Sverige år 1969 och grundade Ungerska arkivet 1973. Han medverkade i flera ungerska exiltidskrifter, varit sekreterare i Immigranternas riksförbund och styrelseledamot i flera ungerska föreningar i Sverige.

Publicerad i: Gneten, Föreningen Ordfronts tidskrift (Stockholm), Årg. 12, Nr. 6, 1986 – s. 34-36

Publicerad i: Híradó (Stockholm), Årg. 25, Nr. 100, juni 2006, – s.  2.  

Tack för att ni kom! Kommentera gärna! 

Kontakta oss >  Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát.

Tack för besöket, välkommen åter!

www.ungerska.se