Ungerska frihetshjältinnor [1848-1849]

• E-mail

KVINNOÖDEN OCH KVINNOBILDER:

UNGERSKA FRIHETSHJÄLTINNOR

FÖR IDUN AF BIRGER SCHÖLDSTRÖM

FEMTIO ÅR äro nu förflutna, sedan ett af vårt århundrades stoltaste skådespel gick öfver världshistoriens tiljor: den ungerska frihetsstriden 1848-49, denna ärorika strid, s om slöt så olyckligt, men ur hvars blodsådd dock sedermera uppspirat Ungerns nuvarande politiska frihet och betydande maktställning inom den Habsburgska monarkien.

                       I Stockholm lefver – såsom helt visst mer än en af Iduns läsarinnor vet – en ädel Ungerns dotter, sedan nu några och trettio år tillbaka ett Sveriges adoptivbarn, änkefru Amy Lindström, f. Kronecz, hvilken varit vittne till de märkliga politiska tilldragelserna i sitt hemlands hufvudstad. Hon var närvarande, en liten flicka på väg till skolan, när skalden Petőfi i spetsen för studenterne den 15 mars 1848 kallade folket till vapen*, och var ock med att kasta blommor för Kossuth – med hvilken såväl hon som hennes blifvande make, doktor Karl Adam Lindström, sedan blefvo förbundna i varm personlig vänskap – då denne som diktator 1849 gjorde sitt intåg i Budapest.

                      I ungerska armén kämpade, med svärd eller gevär, under frihetskriget flere unga kvinnor, bland hvilka i historien öfver detta krig nämnas: den bländande sköna, unga och snillrika fröken Apollonia Jagello, hvilken stred i ett husarregemente, baronessan Baeck, som i nionde honvédbataljonens led deltog i den segerrika stormningen af Budas fästning, samt Maria Szentpály, Paula Pfiffner och Julia Sarosi, hvilka tjänade vid infanteriet. Om den senare må särskildt lämnas en kortare redogörelse.

Julia Banyai, änka efter en advokat Sarosi, klädde sig vid 24 års ålder i mansdräkt och i n g i c k vid 27:de honvédbataljonen, där hennes senare blifvande andre make, Matta, var

premierlöjtnant. Hon blef inom kort befordrad till fältväbel. Sitt första sår fick hon i slaget v i d Piski, där en granatsplittra skadade hennes ben. V i d Karlsburg tillfångatog hon en österrikisk spion, som gaf henne ett. sår med en dolk. Härför blef hon befordrad till löjtnant.            Julia Banyai deltog i hela frihetskriget, blef sårad mer än ett dussin gånger, gjorde viktiga kunskaparetjänster och blef slutligen s om premierlöjtnant afsänd i en politisk beskickning till Turkiet. Härifrån kom hon efter krigets slut med budskap från Kossuth två särskilda gånger, nämligen 1850 och 1852, till Ungern, där hon till och med i sin fädernestad Vizakna utdelade sådana upprop utan att blifva igenkänd. År 1853 gifte hon sig med Matta. Hon återvände aldrig till Ungern, utan afled i Kairo 1883.

                      Den märkligaste och i Ungern mest ryktbara af dessa hjältinnor var emellertid Maria Lebstiick från Agram eller, såsom hennes nom de guerre var, vådasz Karoly (jägaren Karl).

                      Samu Manovill berättar i sitt arbete om det ungerska frihetskriget, huruledes han i början af fälttåget en dag skulle föra några transportflottar utför Gran-floden till ungerska lägret. Då jag ned kom till stranden, säger han, voro mina timmerflottar färdiga att afgå. Jag ämnade just bestiga en af desamma, då en ung, rätt vacker flicka k om ned till stranden

och tilltalade mig, blygt nedslående sina ögon. »Jag ser, herr amiral, att er flotta saknar något väsentligt.» – »Och detta ä r ? » – »En flagga, den fosterländska, den ungerska flaggan. Tillåt mig att gifva eder denna.» – Hon tog en röd sjal från sina skuldror och räckte mig den. Vid krigets början användes ofta den röda fanan i stället för den trefärgade.

                      »Jag tackar er för denna uppoffring,» svarade Manovill, något förlägen öfver den oförmodade skänken.

                      »Men jämte denna fana följer äfven en egennyttig begäran?»  tillade flickan.

                      »Befall! Hvad skall jag göra?»

                      »Ni skall visa mig det ungerska lägret; jag brinner af längtan att få se mitt fosterlands tappre kämpar.» »Er vilja är för mig befallning. Men omöjligt kan jag blottställa er för obehagligheten af en färd på dessa flottar. Inom några timmar far den man, af hvilken jag köpt flottimret, till armén; uti hans vagn kan ni bekvämare göra resan. För det öf-riga skall jag draga försorg.»

                      Mot middagen kom till lägret trävaruhandlåren och, såsom Manovill hade väntat, med h o n om den unga patriotiska flickan. Jag g i c k henne till mötes, berättar han vidare, o ch hon räckte mig sin hand. Jag följde henne omkring i lägret, visade henne, hvad jag ansåg kunna intressera henne som fruntimmer, och hörde henne därvid ofta göra anmärkningar, hvilka satte mig i förundran. Hon blef presenterad för flere officerare, med hvilka j ag var bekant. Om aftonen inkvarterade hon sig hos en af marketenterskorna.

                      Följande morgon sade hon till Manovill, att hon hade sofvit litet eller intet om natten. »Ni må icke tro,» tillade hon, »att det var i saknad af m i n vanliga bekvämlighet, eller att jag icke var tillräckligt trött; utan, ser ni, j a g har fått en idé, som skulle j a g a sömnen från hvilken s om helst. Vet ni, jag har beslutit att blifva soldat.»

                      Manovill såg förvånad på henne och sade skrattan d e : »Soldatska, menar ni väl . » – »Nej, nej, j a g blir soldat; det beslutet står jag fast v i d . Jag inser på förhand alla de svårigheter, som vänta mig, men j a g har satt mig i sinnet att trotsa allt. Jag har läst mycket för och emot kvinnans emancipation; j ag har tänkt mycket öfver den saken o c h funnit, att det är vår egen skuld o m vi spela en underordnad roll bland människosläktet. Vi kvinnor äro starka, när vi vilja det – jag vill gifva världen ett föredöme .»

                      Så snart Manovill fann det vara allvar, försökte han bringa henne på andra tankar, föreställde henne den sorg, hon skulle bringa sina föräldrar, erinrade henne, att en kvinna må vara hur dygdig som helst, måste hon likväl icke öfvergifva äfven skenet däraf, men att hon icke skulle kunna bland soldater bibehålla detta, o. s. v.

                      »Ni misstager er,» svarade hon, »mina föräldrar känna mitt svärmeri för fosterlandets välgång, och mina grundsatser äro rena. Lika orubblig är jag i mina föresatser; ifrån hvad jag väl öfverlagt och beslutat viker jag ej. Jag har fattat förtroende för er. Men vill ni ej motsvara mitt förtroende, så låt det vara; jag skall nog hjälpa mig själf.»

                      När Manovill fann, att motsägelse blott stegrade hennes svärmeri, lofvade han att

bistå henne. »Vid hvilken bataljon ämnar ni gå in ? » frågade han.

                      »Både böjelse och vana draga mig till jägarne.»

                      » Vana ? » frågade han förvånad.

                      »Ja, det har, alltsedan jag var liten flicka, utgjort mitt nöje att spela gosse och leka med eldvapen. När jag blef äldre, skaffade j a g mig ett skjutgevär och gaf därefter min v u rm fritt lopp. I början intresserade mig knallen, som jag kunde åstadkomma genom en tryckning med fingret; sedan laddade jag med kula och riktade bösspipan mot ett visst mål. På det sättet blef jag skarpskytt; och nu vill jag sända min kula dit, hvarifrån mitt fäderneslands förtryck kommer. Var god nu ledsaga mig till chefen för jägarne ».

                      Denne var den för sin tapperhet berömde Ujhazi, som själf var en svärmare. Han sympatiserade snart med det unga frumtimret. Han lofvade henne sitt beskydd o c h försäkrade, att hon ej skulle komma att sakna tillfälle att visa sitt mod, eller, såsom han uttryckte sig, »att praktiskt visa det mod, hon hade i fantas i en » . Vidare anhöll han att få veta hennes namn. »Jag heter Maria Lebstiick, men vill hädanefter bära namnet Karl.» – »Välkommen då, jägare Karl!» sade Ujhazi; »men nu till annat! Jag betviflar icke ert moraliska mod, men till handterande af ett skjutgevär fordras äfven vana. Här står ett jägargevär, skrufva af bajonetten och ladda det! här har ni krut och kula.»

                      Jägaren Karl, som ännu var fruntimmersklädd, tog geväret, betraktade det på alla sidor, skakade på hufvudet, men laddade och handterade det emellertid lik en öfvad jägare. Ujhazi följde öfverraskad alla hennes säkra och snabba rörelser. »Nå,» sade han, »kan ni också lossa af skottet? Låt oss se . » Hon tog en kortlek, som låg på en närstående trumma, och valde ett kort. »Hör på, kamrat,» sade hon till en jägare, som stod bredvid henne, »vill du fästa" det här kortet på trädet där borta.» Det var på 50-60 stegs afstånd. »Nu herr löjtnant,« fortfor hon vändande sig till Ujhazi, »föreställ er, att det där kortet är kroathöfdingen Jellachichs hufvud.» Hon lade an, siktade knappa sex sekunder och tryckte af. Hon hade träffat hjärterknekt i hjärtat. Ujhazi blef utom sig af förtjusning. »Jag är färdig taga er i famn!» utropade han. De längre bort stående jägarne, hvilka varit vittne till hela scenen, och af hvilka förut en och annan ej kunnat afhålla sig från skratt v i d åsynen af ett fruntimmer, handterande en jägares studsare, uppgåfvo nu ett allmänt éljen-rop.

                      Från denna stund var »jägaren K a r l » kårens gunstling.

                      Den unga hjältinnan tog illa upp, om man kallade henne annat än Karl, och oaktadt hela Görgeyska armén personligen kände henne och visste, att en flicka var dold under jägarrocken, hördes likväl aldrig något opassande skämt på hennes bekostnad; och hade något sådant blifvit framkastadt, skulle h o n själf förstått att straffa det. Första profvet af sitt ofta till öfverdåd stegrade mod gaf hon v i d stormandet af Acs-skogen. Här hade en del af de österrikiske skarpskyttarne klättrat upp i träden. Hon fällde med hvarje skott en man samt erhöll därvid flere lätta sår, men släppte likväl icke stud såren. Först efter det skogen var tagen, lät hon förbinda sig. Ujhazi var äfven berättigadt stolt öfver sin amazon. Här blef hon ock befordrad till öfverjägare. Än mera lysande voro hennes bragder vid Budas fästnings stormning d. 20 maj 1849. Hennes vanliga fältrop var: »När I sen mig fly, kamrater, så flyn äfven I . » Vid den of van nämnda stormningen erhöll hon flere sår, så att hon måste tillbringa några veckor på lasarettet, men detta nedslog ej hennes okufliga mod. Ett rykte, att hon skulle bli officer, spred sig nu allmänt inom Görgeys här.

                      En dag voro flere officerare samlade på ett kafé i Dotis. Öfverjägaren Karls djärfva bedrifter kommo på tal. Det ordades om hvad man trodde och önskade, nämligen att öfver-generalen skulle gifva henne löjtnantsgraden. En kapten Schifter gaf dock luft åt sitt missnöje och tadlade på det högsta, att man ens kunde hysa en tanke på att utnämna en kvinna till officer. De öfriga offieerarnes motsägelser retade honom än mera, så att han slutligen högljudt yttrade: »Om Maria Lebstiick blir officer, så begär jag ovillkorligen afsked.»

                      »Hvilket beviljas e r » , yttrade en röst från rummet näst intill. Det var general Görgey, hvilken med sin unga fru kommit in genom en annan dörr och därvid åhört samtalet. Händelsevis inträdde i detsamma löjtnant Ujhazi med sin öfverjägare Karl.

                      En allmän tystnad hade inträdt. General Görgey gick vänligt emot de bägge, räckte d em handen, tog i allas närvaro port-d'epéen från sitt eget sidogevär och fäste den vid öfverjägarens hirschfängare. »Karl,» sade generalen, »jag utnämner er härmed till löjtnant v i d Ujhazi'ska jägare-kåren. Ert hittills ådagalagda mod och er tapperhet hafva gjort er förtjänt af denna utmärkelse; gå vidare på den ärofulla bana ni beträdt. Efter krigets slut skall det befriade fäderneslandet minnas sin tappra medborgarinna.»

                      Ett enhälligt »éljen!» var den närvarande officerskårens svar. Maria Lebstück var kanske den första officer, som erhållit sin grad på ett kafé.

                      Som Ujhazi'ska jägarekåren ej hade någon annan oficer än sin chef, så blef löjtnant Karl anställd som adjutant hos öfverstlöjtnant Weisel, hvilken kommenderade en grenadierbatal-j o n . Hon trifdes dock icke länge på sin adjutantsplats. Mera tyckte hon om husarernes hurtiga lif, hvarför hon sökte en löjtnantsplats vid dessa trupper; men härvid hade den unga kvinnan missräknat sig. Hennes krafter sveko henne i ka valleritj änsten, hvarför hon återgick till Ujhaziska jägarne. Efter stormningen af Raab blef Maria Lebstück premierlöjtnant samt dekorerad. De sår, hon fått vid detta tillfälle, kvarhöllo henne en längre t id å fältsjukhuset. Hon hade icke mindre än nio sår. Efter sitt tillfrisknande inträdde hon ånyo i tjänst och följde Görgeyska armékåren liksom förut och kämpade öfverallt med mod och tapperhet.

                      I Vargyas' »Geschichte des Ungarischen Freiheitskampfes» berättas t. ex. om henne, att då hon i slaget vid Kapolna icke kunde rycka med så fort som de öfriga jägarne, utan blef efter, öfverfölls hon af tre österrikiske kuirassierer. Lugnt lade hon dubbelstudsaren till kinden och fällde de två till marken, hvarefter den tredje vände hästen och flydde. – Då Görgey'ska kåren hade sträckt gevär vid Vilågos och på nåd och onåd gifvit sig åt ryssarne, blef, bland de andra fång-ne officerarne, Maria Lebstiick utlämnad till österrikarne och förd s om fånge till Arad. Framställd för den omänsklige generalen Haynaus krigsdomstol, blef hon dömd till döden. Hon afhörde sin dom, utan att en min i hennes ansikte förändrades. »Jag invigde mig åt döden, när jag påtog soldatdräkten, och går nu min bestämmelse till mötes,» var allt, hvad den hjältemodiga flickan yttrade, när man för henne uppläste domen.

                      Antingen det var till följd af egen eftertanke eller att andra fäste hans uppmärksamhet därpå, att en kvinnas afrättande skulle ohjälpligt befläcka hans krigarära, nog af, Haynau lät henne ånyo komma inför sig och frågade: »Lofvar ni, o m j a g skänker er lifvet, att hädanefter icke deltaga i någon rebellion?» »Jag skall aldrig taga del i någon rebellion,» svarade hon, »men om fäderneslandet ånyo kallar sina barn till strid, skall min arm åter stå till dess tjänst.»

                      Dödsdomen upphäfdes, och Maria Lebstück blef i stället dömd till landsflykt för lifstid.

                      Hon begaf sig nu, tillsammans med sin forne chef Ljhazis familj, till Nordamerika, och där försvunno hennes spår, ansåg man.

                      En dag i början af 1880-talet befanns i en liten ort långt in på ungerska landsbygden en gammal kvinna, hvilken i flere år där uppehållit sig med grofsysslor, ha i följd af öfver-ansträngande arbete samt umbäranden så illa insjuknat, att hon måste intagas å ett hospital. Vid efterseende i hennes få slitna lumpor fann man till sin stora öfverraskning inlindade i ett silkespapper en gammal urblekt officers-guldport dépée samt en ordensdekoration: den Kossuthska förtjänstordens tredje klass; men hvad som väckte ännu större öfverraskning var, att man af hennes papper upptäckte, att det namn, hvarunder den gamla gick, ej var hennes rätta – detta senare var Maria Lebstück.

                      Ja, det var »jägaren Karl», hvilken efter amnestien 1867 återvändt till sitt hemland, men där under årens lopp sjunkit i djup nöd.

                      Underrättelsen härom meddelades i den ungerska tidningspressen och väckte naturligtvis både uppmärksamhet och deltagande. Sedan Maria Lebstiick tillfrisknat, bereddes henne en tillflyktsort i honvédinvalidhuset i Budapest, där hon erhöll plats som förestånderska för tvättinrättningen. I ett tiotal år lefde hon här, högt aktad och ärad af de gamle vapenbröderna, vid hvilkas årsfester hon städse int o g en af hedersplatserna, vanligen vid sidan af general Klapka.

                      Och nästan samtidigt – i maj 1892 – slogs reveljen från det blå för Komorns ärorike hjälte och för »jägaren Karl».

*Som en relik bevarar ännu fru Lindström det tryckta exemplar af Petőfis dikt »Talpra magyar!», hvilket hon d. 15 mars utanför Heckenast & Landerers tryckeri erhöll af en bland de studenter, hvilka bland folkhoparne utdelade densamma. Dikten är, i förbigående sagdt, till svenskan mästerligt öfversatt af fröken Lotten v. Kramer och i denna öfversättning flere gånger tryckt.

In: Idun (Stockholm), 12:te årg. Nr, 67 (642), Onsdagen den 23 augusti 1899. – p. 3-6. : ill.  

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!    

Kontakta oss: Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát.

Tack för besöket, välkommen åter!

www.ungerska.se