MAGYAROK

1118498
Ma
Tegnap
A héten
Múlt héten
Ebben a hónapban
Múlt hónapban
Összesen
52
514
566
1111546
26430
157275
1118498

Te IP-címed: 54.205.210.125
2017-03-28 00:21

Mihály VÖRÖSMARTY

2012. november 01. csütörtök, 00:22

 

 

MIHÁLY VÖRÖSMARTY

 

(1800-1855)

 

 

Romatiker. Han var förste ungerske skald som levde av litterär verksamhet i huvudstaden Pest, vilken först med honom och hans krets även blev det litterära livets centrum. Han uppträde med historiska epos med ämnen från ungrarnas äldsta historia, skrivna på lättflytande hexameter och på ett rikt nyanser, uttryckfullt språk, som väckte hänförelse. Hans flödande romantiska fantasi skapar samtidigt med den episka strömningen i europeisk litteratur genom denna historiska återblick ett nationnellt självmedvetande, grunden för reformperioden i Ungerns historia. Denna episka period följdes av en historisk-dramatisk, vilken avslutades med ett sagospel, uttryck för den romantiska längtan. Hans sista period är helt lyrisk. Reformperiodens uppbyggnadsprogram griper även honom, och de tidigare årens dödslyrik och skygga kärlekslyrik avlösas av nationella arbetsdikter, framförda med starkt patos, men de nationella problemen äro sedda ur allmänmänskligt synpunkt, och de utvecklas alltmera till en alla människor omfattande universalitet. Efter frihetskampens olyckliga utgång greps han, liksom de flesta av den romantiska generationen, av en depression, som nästan övergick till vansinne. I detta tillstånd skrev han sina få sista apokalyptiska dikter med den gamle zigenarens mäktiga vision som slutackord. – Vörösmartys Szózat (Maning) har inspirerat Runebergs Vårt land.  

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944

 

 

 

INNEHÅLL

 

Ungersk nationalsång                            Szózat, 1836

Maning                                                     Szózat, 1836

Den gamle musikanten                           A vén cigány, 1854

Sång vid vinskörden                               Fóti dal, 1842

 

 

 

 

 

UNGERSK NATIONALSÅNG

 

Szózat

 

 

Ditt fosterland osvikeligt  

bliv trogen, o magyar,

det är ditt allt, det blir  grav,

det och din vagga var!

 

Förutom det ej äger du

en plats i världen all,

vad helst dig ödets hand beskär,             

här leva, dö du skall.

 

Det är ett land, där fädrens blod             

i striden ofta flöt,

vars helga namn uti sin famn

re’n seklers ära slöt.

 

Här stred en gång för fosterland             

Árpád med blodig barm,

här bröts en gång förtryckets band

av Hunyads starka arm.

 

Här höjdes, Frihet, för en gång

ditt blodiga banér,

och våra bäste sjönko stolt

för dig i döden ner.           

 

Fast skövlat grymyt, fast gisslat hårt

av ödets vreda hand,

än finnes, böjt, men brutet ej,

ett folk i detta land.

 

Så kränkta ropa folk och land

I bitter harm och nöd:

»En tusenårig smärta ber  

om liv – liv eller död.«

 

Så heligt blod ur djärva bröst

förgäves ocke flöt.             

och grämelsen förgävesej

så mången ande bröt.

 

Ej sådant mod, ej sådan kraft,

ej sådan vilja kan

förgäves fängslad smälta bort

i evigt träldomsbann.

 

Än komma skall, än kommer visst

en morgon klar och skön;  

därom millioner läppal be

i helig, trånfull bön.

 

Om ej – då ädel, härlig, hög

en död oss förestår,

och från sitt blodbesköljda land              

ett folk i graven går.

 

Och runt kring folkets friska grav

i vördnad världen står;

men mänsklighetens öga skyms

av smärtans tysta tår.

 

I kärlek till ditt land, magyar,

var fast, evinnerlig.

Det är ditt allt, och faller du

sin famn det öppnar dig.

 

Förutom det ej äger du

en plats i världen all.

Vad helst dig ödets hand beskär.

Här leva, dö du skall.

 

1836

 

I svensk tolkning av A. H. A. Kellgren, 1845      

Ingår i:  Ungersk lyrik i svensk översättning : Samlad och försedd med inledning av Béla Leffler.

 Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922 

 

 

 

MANING

 

 

Szózat

 

 

Var trogen mot ditt fosterland,

svik aldrig det, magyar.

Det födde dig och när du dör,

det i sin famn dig tar.

 

Du finner intet bättre land,

var ödet än dig för,

hur det må kasta än din lott,

här lever du och dör.

 

Här striddes våra fäders strid,

här göto de sitt blog.

I hjältemodig kamp vårt land

i tusen år bestod.

 

Här stolte Árpád kämpade

att vinna fosterland,

här träldomsokets boja bröts

av Hunyads starka hand.

 

O, Frihet, tappert höjde vi

ditt blodiga standar,

och sina söner led på led

vårt hemland offrat har.

 

Trots ödets hårda, grymma slag

ej tröt vårt tålamod,

och fast det ofta stympat blev,

vårt folk, vårt land bestod.

 

Så till dig, folkens fosterland,

år tappra maning ljöd:

»Nu, då vi lidit tusen år,

skänk liv oss eller död!«

 

Otänkbart är att hjärteblod

förgäves för dig flöt,

vårt fosterland, att bitter sorg

så mången ande bröt.

 

Otänkbart är att allt, vad kraft

och helig vilja kan,

skall lönlöst tyna, vissna bort

för onda makters bann.  

 

Från hundratusen läppar går

en ständig, trägen bön

att ödet måtte skänka oss

en bättre tid som lön.

 

Men kommer ej den tiden, gå

vi mot vår hädanfärd.

Vårt hela land skall färgas rött

vid denna offergärd.

 

Kring griften, där ett folk sänks ned,

en värld i vördnad står,

och människomiljonerna

där fälla sorgens tår.

 

Var trogen mot ditt fosterland,

svik aldrig det, magyar,

det livnär dig, och i dess jord

du slutar dina dar.

 

Du finner intet bättre land,

vart ödet än dig för,

hur det må kasta än din lott,

här lever du och dör.

 

1836

 

I svensk tolkning av Cálmán  PÁNDY  och Hans-Eric STENBORG

Ingår i:  Pándy – Stenborg: Ungerskt dikt. Stockholm: Ungerska institut, 1944 

 

 

 

Szózat

 

 

Hazádnak rendületlenűl

Légy híve, oh magyar;

Bölcsőd az s majdan sírod is,

Mely ápol s eltakar.

 

A nagy világon e kivűl

Nincsen számodra hely;

Áldjon vagy verjen sors keze:

Itt élned, halnod kell.

 

Ez a föld, melyen annyiszor

Apáid vére folyt;

Ez, melyhez minden szent nevet

Egy ezred év csatolt.

 

Itt küzdtenek honért a hős

Árpádnak hadai;

Itt törtek össze rabigát

Hunyadnak karjai.

 

Szabadság! itten hordozák

Véres zászlóidat,

S elhulltanak legjobbjaink

A hosszú harc alatt.

 

És annyi balszerencse közt,

Oly sok viszály után,

Megfogyva bár, de törve nem,

Él nemzet e hazán.

 

S népek hazája, nagy világ!

Hozzád bátran kiált:

„Egy ezred évi szenvedés

Kér éltet vagy halált!”

 

Az nem lehet, hogy annyi szív

Hiába onta vért,

S keservben annyi hű kebel

Szakadt meg a honért.

 

Az nem lehet, hogy ész, erő,

És oly szent akarat

Hiába sorvadozzanak

Egy átoksúly alatt.

 

Még jőni kell, még jőni fog

Egy jobb kor, mely után

Buzgó imádság epedez

Száz ezrek ajakán.

 

Vagy jőni fog, ha jőni kell,

A nagyszerű halál,

Hol a temetkezés fölött

Egy ország vérben áll.

 

S a sírt, hol nemzet sűlyed el,

Népek veszik körűl,

S az emberek millióinak

Szemében gyászköny űl.

 

Légy híve rendületlenűl

Hazádnak, oh magyar:

Ez éltetőd, s ha elbujkál,

Hantjával ez takar.

 

A nagy világon e kivül

Nincsen számodra hely;

Áldjon vagy verjen sors keze:

Itt élned, halnod kell.

 

1836 

 

 

 

 

 

DEN GAMLE MUSIKANTEN

 

A VÉN CZIGÁNY

 

ALLEGORI

 

 

Hej spelman! Rör din stråke! Ren din lön

du druckit upp – så sitt ej där och dröna!

Torr sorg, torrt bröd, det är ett dåligt rön.

Mer vin i kannan skall ditt nit belöna.

I denna värld, det är och blir detsamma:

glöd byts i kylig frost och is i flamma.

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sog uti ditt hjärta,

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Din hjärna svindle som i virveldans!

Ditt blod som uti lavaströmmar sjude!

Ditt öga lyse med kometens glans

och vildare ditt spel än stormen ljude!

En hagelskur utav orkanen driven.

Till spillo mensklighetens sådd är given.

Hej, spelman spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bärgarn, sorg uti ditt hjärta,

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Lär dina toner utav åskans dån

och av cyklonen, då den mordisk rycker

upp träden, krossar stolta skepp som spån

och dödens stämpel grymt på livet trycker.

Ut över världen all sträcks krigets glaven.

Det går en darrning genom frälsargraven.

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Var kom den kvävda sucken från? Vem

liksom i gråt mitt i det vilda loppet? [skalv

Vem väckte mullret under himlens valv?

Vem kved i djupet... de som minsta hoppet?

En ängels fall? – Ett själens ljus som [släcktes?

En slagen här – ett hjärta blott som [bräcktes?

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Luss. Än det ljuder över slätten där

av upprorsmännens vildskrän. Vinet höres

av mördarbroderns slag, som luften skär,

och faderlösas klagan vida föres.

Hör gamens tunga flax, se klorna sträckas?

– Prometheus evighetskval, som åter väckas.

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Du blinda stjärna, värld av synd och nöd

Må runt du virvla i den mörka sfären,

att luttrad framgå genom sorg och död

rentvagen, ur den bittra atmosfären.

Då mot sitt Ararat från ångestfärden

styr Noaksarken med den nya världen!

Hej, spelman, spela! Kanske dör din sång

och sliten stråke blir till spö en gång.

Med vin i bägarn, sorg uti ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Strunta i din smärta!

 

Hej, spelman, spela! – eller nej, ej än.

Till världens fest din nötta stråke spara!

Då splitet dött, då glädjen tänds igen,

då fredens lung på krigets hot skall svara,

till gudarnas behag låt strängen klinga!

Med ljusnad panna tack och lov dem bringa.

Hej, spelman, spela! Då blir livet sång

och hänförd rör du stråken än en gång.

Med vin i bägarn, glädje i ditt hjärta, 

hej, spelman, spela! Död är då din smärta!

 

juli-augusti? 1854

 

I svensk tolkning av Sigrid Elmblad (1860-1926)

         

Ingår i: Ungersk lyrik i svensk översättning : Samlad och försedd med inledning av Béla Leffler. Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922

 

 

 

 

 

A vén cigány

 

Húzd rá cigány, megittad az árát,

Ne lógasd a lábad hiába;

Mit ér a gond kenyéren és vízen,

Tölts hozzá bort a rideg kupába.

Mindig így volt e világi élet,

Egyszer fázott, másszor lánggal égett;

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Véred forrjon, mint az örvény árja,

Rendüljön meg a velő agyadban,

Szemed égjen mint az üstökös láng,

Húrod zengjen vésznél szilajabbanm

És keményen mint a jég verése,

Odalett az emberek vetése –

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Tanulj dalt a zengő zivatartól,

Mint nyög, ordít, jajgat, sír és bömböl ;

Fákat tép ki és hajókat tördel,

Életet fojt,vadat és embert öl ;

Háború van most a nagy világban,

Isten sírja reszket a szent honban.

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Kié volt ez elfojtott sohajtás,

Mi üvölt, sír e vad rohanatban,

Ki dörömböl az ég boltozatján,

Mi zokog mint malom a pokolban?

Hulló angyal, tőrt szív, őrült lélek?

Vert hadak vagy vakmerő remények?

Húzd, ki tudja meddig húzhatod,

Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;

Szív és pohár tele búval, borral,

Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

 

Mintha újra hallanók a pusztán

A lázadt ember vad keserveit,

Gyilkos testvér botja zuhanását,
S az első árvák sírbeszédeit,
A keselynek szárnya csattogását,
Prometheusz halhatatlan kínját.
Húzd, ki tudja meddig húzhatod,
Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot ;
Szív és pohár tele búval, borral,
Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

A vak csillag, ez a nyomoru föld
Hadd forogjon keserű levében,
S annyi bűn, szenny s ábrándok dühétől
Tisztuljon meg a vihar hevében,
És hadd jöjjön el Noé bárkája,
Mely egy új világot zár magába.
Húzd, ki tudja meddig húzhatod,
Mikor lesz a nyűtt vonóbul bot:
Szív és pohár tele búval, borral,
Húzd rá cigány, ne gondolj a gonddal!

Húzd, de mégse, – hagyj békét a húrnak,
Lesz még egyszer ünnep a világon ;
Majd ha elfárad a vész haragja,
S a viszály elvérzik a csatákon,
Akkor húzd meg újra lelkesedve,
Isteneknek teljék benne kedve.
Akkor vedd fel újra a vonót,
És derűljön zordon homlokod.
Szűd teljék meg az öröm borával,
Húzd, s ne gondolj a világ gondjával.

 

1854. július-augusztus(?)

 

 

 

 

SÅNG VID VINSKÖRDEN

 

FÓTI DAL

 

 

Vinet gnistrar, glöder; pärlor

     stiga upp.

Vem kan hindra deras stolta

     segerlopp?

Allt, som liknar pärlan, uppåt

     sträve här!

Ner på djupet slammets dunkla

     rike är.

 

Kroppen, den kan näras riligt!

     blott av bröd,

o, men snillets flamma tänds av

     druvans glöd.

Vin och snille äro skönt ett

     tvillingpar.

Månne någon fisk i vattnet

     snillrik var?

 

Klingar bägarn, o hur ljuv känns

     kärleken!

Hurtigt! Töm den, finns det malört

     djupt i den.

Ler du hulda? Herren Gud

     välsigne dig,

lilla ljuva, om du älskar –

     älskar mig.

 

Vinet sjuder till din ära.

     blott för dig

glöder, spritter det likt hjärtat

     här i mig.  

Vore detta vin, en sråle

     strax sprang ut;

bad med trots om kärlek, kärlek

     eller – slut.

 

Broder, landsman! Bägarn glättigt

     vinkar här!

Drick, om glad, om sorgsen – drick, vad

     än du är!

Sorgen dränkes, glädjen blir en

     blomma fin.

o, var finns ett läkemedel

     väl som vin?

 

Harmen söves som en barn på

     modersarm.

Ha, i sekler re'n magyaren

     närt blott harm.

Hög tid är att vakna. Frihet

     mot oss ler!

Nu skall Ungern leva eller

     aldrig mer.

 

Stolt med eget vin magyaren

     klingar här.

Drick med måtta! Så hans valspråk

     ständigt är.

För sitt land han dricker – med en

     suck ändock.

Give Gud, det en gång kom till

     handling ock!

 

Men, vad mer? – En gång, du dyra

     fosterjord,

skall du se vår kärlek så i

     verk som ord.

Menar Gud i himlen, menar

     Han som vi,

skall ditt hån . . din smälek . . ej

     ohämnad bli.

 

Upp, i bröder! Nu det högsta

     gäller det.

Bort med kärlek, sorg! Må hjärtat

     vara lätt!

Denna gång det är med vin blott,

     men – får gå!

Kommer stunden en gång, ha vi

     blod också.

 

Konungen den förste är i

Ungerns land.

Han bör räkna på vart hjärta,

på var hand.

Ärom honom: ty hans ära

är ock vår.

Detta blir den skönsta lager

kring hans hår.

 

Ungrare i själen vare

     var och en,

som vår sköna sol bestrålar

     med sitt sken!

Stark i endräkt, ty där denna

     bor och byggt,

står ett folk i stormen starkt och

     stolt och tryggt.

 

Stode någon som förredare

     och här,

han skall strax förintas liksom

     vinet där.

Fosterland, du sköna, du kan

     lugnt ej se,

att din jord vanhelgas av

     förrädare.

 

Varje droppe svalle nu i

     bägarns grund,

liksom blott förut i mången

     viktig stund!

Våra önskningar mot himlen

     se'n må gå,

djärvt som gnistor uti natten

     mot det blå.

 

Varje önskan blir en bön till

     himmelen,

att vart manligt bröst må bli ett

     tempel än!

Fosterland, din skål i bottnen

     tömma vi.

Endast du skall i det templet

     dyrkad bli.

 

Ja, välsignelse må ständigt

     följa dig,

du som glömd, förtrampad, vandrat

     törnig stig!

Må ditt anlet', blekt av långa

     seklers nöd,

stråle, le likt solens stolta

     middagsglöd!

 

Endräkt vare dina söners

     starka makt,

att i storm, i strid förbli din

     säkra vakt.

Mäktigt, fritt och stolt bland alla

     folk, o, må

under aldrig kränkta lagars

     skydd du stå!

 

Våra liv, vår svett, vårt hjärteblod,

     allt begär!

Frid och fröjd och lycka, allt, allt

     ge vi här;

att vi kunna säga glatt med

     bröst i brand:

se, vår skuld vi gäldat, dyra

     fosterland.

 

5 oktober 1842

 

I svensk tolkning av T. Lindh

     

Ingår i:  Ungersk lyrik i svensk översättning : Samlad och försedd med inledning av Béla Leffler. Stockholm: Ungerska sällskapet, 1922

 

 

 

Fóti dal

 

Fölfelé megy borban a gyöngy;
      Jól teszi.
Tőle senki e jogát el
      Nem veszi.
Törjön is mind ég felé az
      Ami gyöngy;
Hadd maradjon gyáva földön
      A göröngy.

 

Testet éleszt és táplál a
      Lakoma,
De ami a lelket adja,
      Az bora.
Lélek és bor két atyafi
      Gyermekek;
Hol van a hal, mely dicső volt
      És remek?

 

Víg pohár közt édesebb a
      Szerelem.
Ami benne keserű van,
      Elnyelem.
Hejh galambom, szőke bimbóm,
      Mit nevetsz?
Áldjon meg a három isten,
      Ha szeretsz.

 

Érted csillog e pohár bor,
      Érted vív,
Tele tűzzel, tele lánggal,
      Mint e szív;
Volna szívem, felszökelne
      Mint a kút,
Venni tőled vagy szerelmet,
      Vagy bucsút.

 

Hejh barátom, honfi társam,
       Bort igyál.
Víg, komor, vagy csüggeteg vagy,
      Csak igyál.
Borban a gond megbetegszik,
      Él a kedv.
Nincs a földön gyógyerőre
      Több ily nedv.

 

Borban a bú, mint a gyermek,
      Aluszik.
Magyar ember már busúlt sok
      Századig.
Ideje hogy ébredezzen
      Valaha:
Most kell neki felvirúlni
      Vagy soha.

 

Bort megissza magyar ember,
      Jól teszi;
Okkal-móddal meg nem árthat
      A szeszi.
Nagyot iszik a hazáért
      S felsivít:
Csakhogy egyszer tenne is már
      Valamit.

 

No de se baj, máskép leszen
      Ezután;
Szóval, tettel majd segítsünk
      A hazán.
Ha az isten úgy akarja
      Mint magunk,
Szennyet rajta és bitor bűnt,
      Nem hagyunk.

 

Rajta társak hát, igyunk egy
Húzamost;
Bú, szerelmek, házi gondok
Félre most:
A legszentebb -, legdicsőbbért
Most csak bort,
De ha kellend, vérben adjunk
Gazdag tort!

 

A legelső magyar ember
      A király:
Érte minden honfi karja
      Készen áll.
Lelje népe boldogságán
      Örömét,
S hír, szerencse koszorúzza
      Szent fejét!

 

Minden ember legyen ember
      És magyar,
Akit e föld hord s egével
      Betakar.
Egymást értve, boldogítva
      Ily egy nép
Bármi vésszel bizton, bátran
      Szembe lép.

 

Ellenség vagy áruló, ki
      Hont tipor,
Meg ne éljen, fogyjon élte
      Mint e bor.
Áldott földe szép hazánknak,
      Drága hon,
Meg ne szenvedd soha őket
      Hátadon!

 

S most hadd forrjon minden csep bor
      Mint a vér,
Melyet hajdan frígyben ontott
      Hét vezér;

S mint szikrája a szabadba
      Felsiet,
Úgy keresse óhajtásunk
      Az eget.

 

Légyen minden óhajtásunk
      Szent ima,
S férfikeblünk szent imáink
      Temploma.
És ürítsük a hazáért
      E pohárt:
Egy pohár bor a hazáért
      Meg nem árt.

 

Érje áldás és szerencse
      Mindenütt,
Ahol eddig véremésztő
      Seb fekütt.
Arca, mely az ősi bútól
      Halavány,
Felderűljön, mint a napfény
      Vész után.

 

Hű egyesség tartsa össze
Fiait,
Hogy leküzdje éjszak rémes
Árnyait:
Künn hatalmas, benn virágzó
És szabad,
Bizton álljon sérthetetlen

Jog alatt.

 

S vér, veríték vagy halál az,
      Mit kiván,
Áldozatként rakjuk azt le
      Zsámolyán,
Hogy mondhassuk csend s viharban:
      "Szent hazánk:
Megfizettük mind, mivel csak
      Tartozánk."

 

1842. október 5.

 

 

 

 

Tack för att ni kom!  Kommentera gärna!

Kontakta oss >  Ez az e-mail-cím a szpemrobotok elleni védelem alatt áll. Megtekintéséhez engedélyeznie kell a JavaScript használatát.

Tack för besöket, välkommen åter!

 

www.ungerska.se

 

 

 

Északi Magyar Archívum. Felelős szerkesztő: Szöllősi Antal.
Copyright © 2011 Szöllősi Antal, Ungerska arkivet (Északi Magyar Archívum).
All Rights Reserved.